Hägringen är en svensk dramafilm från 1959, regisserad av Peter Weiss, som också är känd som författare. I filmens centrum står en man som kommer till Stockholm och ställs inför en rad bisarra och förvirrande situationer. Med Staffan Lamm i huvudrollen utforskar filmen teman som identitet, alienation och det moderna livets absurditet. Trots att Weiss hade en bakgrund inom kortfilmer, är Hägringen hans enda långfilm, vilket gör den särskilt intressant i hans filmografi.
Mottagandet av Hägringen var blandat, med recensioner som varierade från entusiastiska till kritiska. Vissa såg filmen som en banbrytande del av den svenska filmkonsten, medan andra var mindre imponerade. Artur Lundkvist, en framstående litteraturkritiker, hyllade filmen och kallade den ”den hittills främsta svenska avantgardefilmen”. För dem som vill titta på en film som utmanar traditionella berättarformer och utforskar djupare frågor om mänsklig existens, erbjuder Hägringen en unik upplevelse. Rollistan i Hägringen bidrar också till filmens komplexitet och dess ställning i den svenska filmhistorien.